HELVETE VAD JAG ÄR TRÖTT!
Mitt liv är en enda stor turmbulent bana just nu med massor av jobb, sena morgonar, mysiga och roliga kvällar, konstiga matvanor och känslor som går upp och ner i en enda stor röra.

När man bor ihop och bestämmer sig för att bli självständiga, men fortfarande ska dela lägenhet är det inte lätt. Var finns balansen, hur gör man, vad är rätt och vad är fel? Det fanns en anledning till varför man flyttade ihop från början och att stå där i stormen i en smet av blandade känslor tar på krafterna. Suger varenda droppe av energi från kroppen. När man vaknar upp tom och undrar hur stora skador som har skett har stormen inte dragit förbi och begär att man ska fortsätta orka.

När man var där i de värsta vindarna bestämmer sig allt annat för att börja köra med mig för att testa mina gränser. En butik blev två och nytt folk skulle strömma in för att göra allt frid och fröjd. Ödet sa att de, 3 dagar efter frenetiskt ringande skulle höra av sig och säga att de inte tänker komma och jobba här. Folket som hoppade in istället gav ingen energi utan skulle se till att sno varje droppe energi som var kvar. De fem planerade jobb dagarna blev till 12 st i sträck då man 12 timmar om dagen hade loggan på tröjan.
Tränade för att få energi för att orka käftsmällen innanför dörren när man kom hem. Varje morgon var en stress för att komma i tid och jag hann inte äta. Sms trillade in och ut från min portfolio och var tvungen att förklara varför jag inte ens orkade träffas för att sällskapa framför tv rutan.

Nu har det lagt sig, tror vi har hittat en balans i hemmet som båda är väldigt nöjda med, läste utvärderingen om mig i butiken och fick som slutrecenssion att jag var den som spred energin och var utmärkt att ha i butiken. Idag stegade vår nya kille in och på 5 minuter insåg vi att ett nytt energi knippe har satt sina spår i butiken. Vilket jag är otroligt lättad över.
Jag orkar röra på mig, vara igång och har bytt en snabb gorbys i handen till bra hemma lagad mat.
Har en äcklig känsla av att jag är mitt i stormens öga, att det inte är slut än. Men just nu tänker jag bara njuta av lugnet för jag är helt utmattad.